DÃ¥ var det dags för en lite större utflykt bort ifrÃ¥n storstaden, all jobbig trafik och alla människor som ropar “hello muzongu” efter en hela tiden.

Johanna jobbade hemifrån med administrativa saker fram till halv elva på förmiddagen då vi åkte med vår favorit-chaffis Paul ut till en liten hamn/fiskeby utanför Entebbe. Väl där fick vi vänta en stund på ett lokalt café på att fiskebåten vi skulle åka med skulle komma.

Det visade sig också att de norrmän som också bor på Ham Tower också skulle till samma ö som vi. Så totalt var vi 9 svenskar och 4 norrmän som skulle med båten. Till slut dök australiensaren Andrew upp och visade oss till båten. Han driver campingen på ön. Innan det var en camping så bodde det någon knarkodlande muzongo där ute. Han påbörjade ett bygge av ett litet slott, men han var tydligen mer intresserad av att röka hasch än att jobba på sitt slott så det är lite si och så med det bygget.

Båten var en liten öppen fiskebåt med utombordare. Det fanns till vår stora förvåning flytvästar, till och med ett par i barnstorlekar. Kanske något som tillkommit efter att en annan båt som tidigare kört till ön sjunkit något år tidigare. Vi fick höra att de som åkt med den båten hade simmat hela natten och till slut kommit till någon ö där de blivit räddade.

Eftersom afrikanerna inte velat bygga någon brygga så var man tvungen att vada ut till båten. Ett litet problem är dock att Victoriasjön är full av bilharzia som man kan få om man badar. Därför livnär sig en hel hög afrikaner på att bära muzongos och även en del andra afrikaner från stranden och ut till båten. Kvinnor blir burna som bebisar och män får sitta på axlarna. Eftersom det är många som vill tjäna en snabb slant så är det fullt kaos vid stranden och massor av människor sliter i en och vill få bära. Moa tyckte att det var läskigt att bli buren av en främling och Johanna fick tyvärr rumpan doppad i vattnet av sin något för korta bärare. Vi får väl se om någon av oss får någon bilharzia.

Själva bÃ¥tresan tog ca 3 timmar rakt ut pÃ¥ sjön. Efter en lÃ¥ng stund i bÃ¥ten, som tur nog hade ett soltak, sÃ¥ kom vi fram till en samling öar. Den allra minsta (1,2 x 0,8 km) var den vi skulle tälta pÃ¥. Ön är täckt av djungel och har en fin strand i ena ändan. Där finns ocksÃ¥ det övergivna slottet och en del andra hus. Precis ovanför den fina sandstranden fanns de uppsatta tält med madrasser i som vi betalt för att sova i. Mat ingick ocksÃ¥, lite av en â€all inclusive†resa med andra ord. Det finns ett kök, ett hus med matbord, toaletter och duschar, segeljollar m.m. Toaletterna är fina sitt-toaletter fast med ett skynke i stället för dörr. Det finns till och med en varm dusch, eller alltsÃ¥ man eldar under en tunna och sedan öser man upp varmt vatten i en dunk med duschmunstycke som man sedan kan hissa upp.

När vi kom till ön var vi de enda gästerna men under helgen kom det en hel hög till. Mest spelade vi spel och tog det lugnt, barnen lekte på stranden. En del turister badade men vi vågade inte på grund av risken för bilharzia. Australiensaren lovade att det inte fanns på denna strand, men han hade själv haft bilharzia 3 ggr så vi var skeptiska.

På lördagen gick jag Johanna Markus Moa och Louise genom djungeln till en liten fiskeby på andra sidan ön. Vägen dit kändes som ett expedition Robinsson äventyr. Mitt på ön försökte några kor skrämma bort oss. Väl framme i byn så kom de flesta barnen och hälsade och höll oss i händerna. Hela byn inklusive fiskebåtarna var i rätt så uselt skick, men på något vis hade man ändå lyckats få ut ett par fullstora fina biljardbord.

På kvällen serverades middagen i kråk-slottet för att vi alla inte fick plats i vår lilla matsal. Barnen fick sin mat tidigare för att de inte skulle hinna somna, och det var nog bra för maten var inte klar för än halv 9.

På söndagen var det dags för att åka hem efter lunch och återigen fick vi sitta och puttra fram i 3 timmar ute på sjön. Väl framme vid stranden rusade alla bärare fram och stoppade båten för att få tillfälle att bära iland alla mot en kostnad. När det var min tur att stiga ur båten började två personer slita i mig från var sitt håll för att få bära, det var inte helt lätt att få någon av dem att släppa taget.

Tyvärr visade det sig Paul missuppfattat tiden och vi fick vänta i nästan en timme innan han dök upp. Det var lite obehaglig stämning och det kändes som om poliserna i, vad vi tror var en tullstation, skulle plocka in oss när som helst för att göra passkontroll eller något annat.

Medans vi väntade kom en mycket skum afrikan fram till oss och pratade en lång stund, när Paul till slut kom och hämtade oss försökte han tränga sig in i bilen. När vi lyckades åka iväg utan honom så såg vi att han följde efter oss på en motorcykel.